Home alone
Ja, det här med att sova ensam är ju långt ifrån min grej alltså. Visst är det skönt att ha huset för sig själv hela dagarna, men så fort det blir mörkt vill jag bara skjut mig själv, eller åtminstone gömma mig under sängen och typ hålla för öronen. Det handlar om 10 nätter, och detta är min femte natt. Har dock haft besök också, så alla nätter har jag ju inte spenderat i min ensamhet som tur är.
Jag vet inte om det är vanligt att må så dåligt som jag faktiskt gör av det här. Jag minns i Göteborg när jag sov ensam 5 nätter i rad, och drömde mardrömmar VERJE natt! Till slut pallade jag ju inte mer, men då hade man ju åtminstone en karl som kunde säkra upp. Vad har jag nu? Två små katter ^^
Jag funderar på allvar att gå i någon slags terapi eller något för det här, för det är verkligen något som jag absolut lider av och vill bli av med. Men hur fan blir man av med mörkrädsla, spökrädsla, inbrottsrädsla och vara-ensam-rädsla? Nej fyfan, det finns inget som jag hatar mer än det här! Vart fan kommer min förbannade extrem-rädsla ifrån egentligen? Kan ju inte slappna av för fem öre, utan ligger här på helspänn tills jag väl lyckats somna.. Då har ju dock klockan hunnit bli halv fyra och jag sover som sagt bort halva dagen istället. Inte typiskt bra, direkt...
