THE LIFE OF CILLI

Har fått flertalet önskemål om ett inlägg om den "lilla incidenten" som inträffade i torsdagsnatt. Detta dröjsmål beror på att det inte är allt för lätt att skriva MED ETT STORT JÄVLA GIPS ÖVER HELA ARMEN  HE HE HE (!!!!)

Kvällen började bra, förfestade lite hemma hos Bralle, drog in till stan och mötte upp en 10-tal andra för att bowla. Hade ju varit mer optimalt om det var där skadan inträffade, men såklart ska det ske på mongosätt när det kommer till Cecilia Kowalik. Näst sist kom jag på bowlingen iaf. Redan där hade jag ju kunnat inse att kvällen inte skulle sluta väl. Men detta tecken sket jag tydligen i och körde vidare mot krogen i hopp om en bättre fortsättning på kvällen. Man kan ju alltid hoppas, liksom ^^

Entrade Sliver strax efter 00.00 och vistelsen där slutade ungefär 01.00, kan jag tänka mig. Förbannade jävla "platåer" och "uppbyggnader" uteställen ska ha. Hur som helst, det hela slutade med en stackars Cill som låg rätt upp och ner på (dans)golvet och försökte ta sig upp med hjälp av handen. Detta var ingen bra idé och gick inte alls. Jag har aldrig i mitt liv haft så ont förut, smärtan går inte ens att beskriva (observera då att jag ändå hade druckit 7 bärs med, men detta hjälpte tydligen inte som bedövning..)

Bralle och jag hetsade upp för trappan och cool som jag är försökte jag hålla mig iskall "nae, men Malin det är lugnt, vi behöver inte åka ännu" Malin är ju ungefär tvärtom emot hur jag är, och tar alltid alla skadar och sjukdomar på största allvar (lite av en hypokondriker, ja) så hon sa emot "Cilla, benet står ju för fan upp, man ser ju att det är av. Vi åker nu!" Så taxi kom och in på akuten var det som gällde.

Väl där tjöt jag ihjäl mig av all smärta, fick lite tabletter som inte hjälpte ett piss, varpå jag tjöj ihjäl mig ännu mer, och Malin likaså. (Måste varit en gullig syn..) In kommer läkaren och ger mig nån fet spruta som som tur är bedövar skiten iaf. Röntgen och grejer, för att sedan konstatera att "ja, benet är av. Du har brutit handleden". YEEEEY! In i nåt annat rum där 7 jävla läkare befann sig, varav 4 behövdes för att DRA skiten på rätt ställe igen. Fy helvete, så otäckt!

Jag låg där och beklagade mig "WHY DOES BAD THINGS ALWAYS HAPPEN TO GOOD PEOPLE?!" samt "FAN, DET ÄR JU HOCKEYPREMIÄR PÅ MÅNDAG. HUR SKA DET GÅ?! :(:(:(" Att jag sa det sistnämnda resulterade i att jag kom ifrån akuten med ett LHC-bandage. (Bild nedan!) Helvete så cool man kommer vara imorgon i ishallen :D Jag kommer göra succé, minst sagt!

Ungefär 3 timmar senare kom brorsan och hämtade oss och vi kunde åka hem. "Hej hej, familjen!" Lagom pinsamt ^^ Ja, så nu sitter jag här med gipshelvete och har förbannat ont och kan egentligen bara konstatera en sak: Jag har världens mest underbara bästis, Malin "Bralle" Larsson, som var det sötaste och bästa stödet jag någonsin hade kunnat få och var med mig preecis överallt! Gud, du är fantastisk! Kan inte tacka dig nog :)


Tydligen rånöjd tjej med 3 snus inne samtidigt..


LHC wöwöwöwöwö :D

P.S. Observera att jag 5000 gånger har kommit emot och Caps lock börjat skriva med stora bokstäver för att det här jävla gipset är överallt! D.S